lillaplingen

Trött och hängig... men imorgon är det fredag! Jag skulle tagit ett kort på mitt skrivbord innan jag gick, det var så välstädat och fint! Jag har verkligen hållit ordningen sedan jag fick nytt skrivbord! Var väl visserligen i måndags så det är ju igen jättebedrift...

Ikväll har jag och många på EM varit på Strike & Co och bowlat och ätit gott!! Supertrevligt hade vi! Jag var skitdålig på bowling, men det vet vi ju redan! Med en pappa som varit en av de bästa i sverige (vad jag hört) och en bror som är med i juniorlandslaget så är bowlingkvoten full i familjen. Jag kan allt teoretiskt men ja... jag är ju också en teoretiker! Och som Sven-Ingvar sa, man kan inte vara bra på allt och det viktigaste är ändå att man har roligt! Sahra tyckte det var en bluff men jag är också inne på det spåret som S-I! vilket betyder att vi är ganska goda förlorare?!

De bjöd på potatisgratäng på Strike och det kan jag inte äta... Spelar ingen roll att jag tar piller, den där rackarns grädden tar sig igenom och gör min mage arg! Lika bra att låta bli! De fixade klyftpotatis till mig, bara mig!!  Vääääldigt gulligt!

Anledningen till mitt förra något bittra, inlägg så kan jag väl säga att jag är lite trött på att när jag är glad för någonting så får jag oftast inte vara glad för det för det är alltid någon som förstör. Varför kan inte alla bara säga snälla saker till varandra? Det skulle vara så mycket trevligare! Jag fick höra något om mig själv igår som jag blev så glad över. Jag har ju kämpat ganska hårt för att bli så som jag är idag och när jag var på möte för en liten flicka som har det jobbigt i skolan så sa jag för första gången i mitt liv att "jag är stolt över den jag är och över det jag har blivit och åstadkommit med mitt liv". (hittills, alltså, oroa er inte jag ska fortsätta utvecklas!) och jag kände att jag kom långt i mig själv bara genom att säga de här orden högt, det ökade vekligen mitt människovärde, i mina egna ögon! Det är svårt att klappa sig själv på axeln och när jag hade sagt de här orden så alldeles efter så sa en psykolog som var med att det är så svårt för människor att säga att de är stolta över sig själva! Jag ska säga er att det var som att han läste mina tankar, jag satt fortfarande och funderade på om det verkligen var jag som hade sagt det där om mig själv (chockad). I alla fall!! Jag fick höra igår att han (psykologen) tyckte att jag verkar vara en bra tjej som har varit med om mycket jobbigt men som nu står stadigt på jorden. Det är det bästa någon kan säga till mig... Att jag, JAG, har tagit ansvar för mitt liv, mitt välbefinnande och jag har lyckats. Jag är duktig!  (Jag övar, som ni märker!) Man kan ha varit med om mycket skit och ibland ligger jag och funderar över hur mycket jag har varit med om men det orkar jag sällan fundera över länge. För det är inte det som är viktigt, det är inte det som formar den jag är idag utan det är det jag väljer ska forma den jag är idag. Jag har alltid ett val, jag väljer att se saker ur ett perspektiv och jag väljer vad jag ska göra med det.

Mina föräldrar är skilda och det har varit ett helvete, jag känner ingen direkt tillhörighet till någon av familjerna, eller jag känner mig alltid utanför. För de andra som bor i den familjen skulle ha varit en kärnfamilj om inte jag hade funnits. Det är svårt att förklara en känsla och det är jättesvårt att förklara att man inte känner sig som en del i en familj för för de allra flesta är det det enda som är riktigt självklart. Man har alltid sin familj! Och ja, jag har ju två eller blir det bara en eftersom det är två halva?? Jösses vad jag analyserar! Eller surrar! Jag vill försöka förmedla det jag känner och det är inte det lättaste!

När jag var liten fanns det en, en, familj, där jag kände mig riktigt hemma. Och det var ingen av mina halvor, utan hos familjen Bergman i aspensäng... Där fick jag ju dessutom ha systrar, de har nämligen tvärtom mot vad jag har! Tre flickor och en pojke, hos mig är det bara en massa pojkar!! Och deras mamma är ja... hon är mamma, hon är vuxen, hos henne fick till och med jag vara barn! (Jag föddes ju vuxen, vet ni!) Världens bästa förebild! (Klappa dig på axeln, Helena) En sådan mamma vill jag bli.

Det avslutar dagens tunga blogg! Man måste bli lite sentimental när man kommer hem såhär sent och inte har druckit någonting. Jag blir alltid nedstämd och ledsen när jag är trött, då börjar man tänka liksom! Någon som har samma problem?

Jag tror jag ska åka med till Kullen på lördag och vara ute och grilla korv och vara lite barn, igen... Det skulle nog göra mig gott att komma bort från stan och mina odjur till kissemissar. Det skulle Gustav också behöva, jag ska tvinga honom! Eller också frågar jag bara, jag är inte så rivig, faktiskt!

Jag har förresten glömt att köpa linsvätska idag med... klantskalle...