lillaplingen

Åå vilken film =(. Josef Fares var det som regisserat! Jag känner mig ändå som en ganska upplyst person, jag har haft kontakt med ganska många personer som kommer från länder i krig men den här filmen kom ändå som en chock. Det är så, för mig, overkligt att vara rädd för saker som att jag kanske inte har ett hem imorgon, eller mat för dagen, eller mina kära omkring mig. Sedan kan jag relatera till att förlora en ur familjen men även om jag har förlorat en så lever jag ändå i någon form av filosofi att "det händer andra, inte mig!". Märkligt hur människan fungerar men det kanske är en överlevnadsinstinkt?! Det kända hoppet som aldrig överger människan. Samtidigt som jag naturligtvis har mina små återfall där jag paniskt måste ringa mina bröder för att höra så de är okej. Eller mina tvåtusen sms som jag skickar till Alex när jag vet att han är ute.

Ödmjukhet inför andra kulturer och överhuvudtaget andra människor är en nödvändighet för att få världsfred! Kan börja med den lilla människan som kanske surfar in på min blogg i brist på annat att göra denna lördagkväll =). Peace starts with a smile. (Står det på min tavla i köket =))

Nu är det Wallander - Bröderna, på min tv!