lillaplingen

Neh.. jag blir inte så himla ynklig när jag är sjuk, faktiskt. Jag är rätt bra på att ta hand om mig själv! Jag är alltså magsjuk idag. En jobbarkompis kom till jobbet igår när hon haft magsjuka i måndags... Inte sjysst! Man ska gärna vara hemma 48 timmar efter man har varit magsjuk, det kanske inte alla måste men dagen efter är nog bra om man håller sig i sängen i alla fall! Så jag kommer vara hemma imorgon också, annars har vi snart en epidimi, om vi inte redan har det med tanke på att jag blev dålig av att bara träffa henne igår. Och jag går ju inte ens på toa på jobbet. Försöker komma ihåg om jag gjorde det igår men jag gjorde nog inte det.

Jag har sovit från åtta i morse till ja, för en stund sedan, när jag bloggade förra gången, vid ett, va? Sen har jag tittat på HP (HarryPotter - och de vises sten, det är alltså den första) och samtidigt har jag läst ur Äldst, yngst eller mittemellan därifrån citatet i förra inlägget. Jag kan ju säga att efter och ha kommit såhär långt i boken vill jag i alla fall inte bara ha ett barn! Endabarnet, kallar författaren det. Jag har inte kommit till äldstebarnet än men jag tror jag är lite av en blandning mellan endabarnet och äldstebarnet... Jag har alltid en känsla av att stå ensam och bara lita till mig själv, hon beskriver snabbt att äldstebarnet är van att trycka ner småsyskonen för att "erövra tronen". Man blir liksom detroniserad när man får syskon. Men jag har aldrig varit sån, jag bara sjunker undan när mina syskon tar plats. Jag kommer ihåg att vi hade ett ändlöst bråk om det när vi var små och hade flyttat till det nya huset. Frågan löd: Vem har varit här flest gånger? Vi köpte Sjöhaga (där mina föräldrar bor nu) 1991, har jag för mig och 1995 slutade jag tjafsa eftersom jag insåg att med mina varannanhelger hos pappa så skulle jag aldrig kunna vinna det här grälet... Jag bodde där minst av alla, så egentligen var det aldrig mitt hem lika mycket som alla andras som bara bodde där. Det var som när jag slutade tjafsa med Sebbe om vem av oss som var längst, höll på till sommaren 2001, då jag fick inskrivet i mitt pass att jag var 165,5 cm och han 163 cm. Men jag kom då på att det var lika bra att lägga ner diskussionen eftersom killar oftast blir längre än tjejer och ja, jag får helt enkelt nöja mig med att vara äldst istället! Och tur är väl det eftersom Sebbe är 198 cm och Alex 185 cm. Nu har jag ju inte en sportslig chans, liksom! Men Elisabeth (författaren) beskriver också att det är olika "status" beroende på om det är bröder eller systrar och jag blir kanske extra undanfallande eftersom jag är enda tjejen. Nu pratar jag som att Felicia inte finns men det är bara för att hon var 13 år äldre än jag, hon växte helt klart upp som endabarn! Så jag blir automatiskt äldstebarn, eftersom vi inte ens bodde hemma samtidigt.

I samma familj kan man ha flera endabarn, jag tänker speciellt på en tjej jag gick på lågstadiet tillsammans med, familjen hade tre flickor och det var fem år mellan alla flickorna, första barnet, vänta fem år och så ett barn till och så vänta fem år för att få sista barnet. De blev nästan som tre endabarn, tror jag. (I denna högst ovetenskapliga undersökning som jag har gjort efter att ha läst 1 tredjedel av Elisabeth Schönbecks bok. Hihi!)

Neh, nu ska jag hämta ett glas vatten och vänta på att Gustav ska komma hem så han kan hålla mig sällskap!

Får se om jag skriver mer sen!

PoK